Att vara jobbig.

Jag skulle absolut inte säga att jag är en person som är konflikträdd. Men det kanske är sant, i vissa situationer. Och jag hatar det. Eller jag tar konflikten men jag mår dåligt över det. Som med den här skolsaken. Jag är väl medveten om att de som har hand oss behandlar oss som barn. Jag vet det, klassen vet det, det är tråkigt men sant. Jag vet att jag har all rätt att klaga och jag vet att det blir inte bättre av att hålla tyst och leva med osäkerheten. Rent intellektuellt sett vet jag det, men känslomässigt tycker jag det är jättejobbigt och jag får dåligt samvete för att jag är "jobbig". Och sedan blir jag frustrerad på mig själv för jag är ju egentligen inte jobbig, jag kräver bara saker som jag som student har rätt till. Och rimliga saker. Som ett schema. Eller kursregistrering. Eller information. Men ibland blir man så trött på att kämpa. Faktiskt. Och känslig. Jag känner mig definitivt "känslig" nu. Ser konflikter överallt. Tar illa vid mig när saker inte fungerar. För mycket press, stress och annat som nött bort mycket över sommaren. Ringde dock till jobbet och strök mitt arbetspass imorgon. Är alltså tekniskt sett ledig tills tisdag. Kursintroduktion måndag (som jag nojar över). Ska bara göra trevliga saker framöver. Träna med tjejerna. Ska till Malmö över helgen. Ska vila.  Gosa med katter. Äta gott. Sova länge. Bara vila ut. På riktigt. Inga halvmesyrer. Så kanske jag orkar med måndag och tisdag. Dessutom fyller en annan år nästa vecka. Ska dricka öl. Fika med familjen. Få besök. Få presenter. M ska göra sin godaste veganska morotskaka och har lovat mig födelsedagsfrukost med blåbärspannkakor. Åh can't wait.